Röster om misa



Alla vill ju göra nytta


Agnes Sabune, 50 år, anställd på Lärvux.

När jag var tjugoett år fick jag min första stroke. Med två små barn så var det en svår tid.

Jag fick rehabilitering och arbetade sedan med allt möjligt, bland annat på restaurang och som mim-skådespelare på Riksteatern.


Tjugo år senare fick jag en ny stroke och blev förlamad i ena sidan och kunde inte prata. Det tog lång tid att bli återställd och mitt minne blev inte riktigt bra. Efter det var jag bara hemma och visste inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp att komma ut i samhället igen. Jag var på gränsen att ge upp, det kändes som om mitt liv var slut. ”Finns det ingenting för mig”, frågade jag psykologen på rehabiliteringen. Och jag hade tur, hon kände till Misa!

I början följde Misa med mig till sjukgymnasten och hjälpte mig att skriva ner sådant som jag måste komma ihåg. Vi promenerade och pratade och jag tränade vid datorn. Efter ett tag fick jag praktik på Lärvux som har vuxenutbildning för personer med inlärningssvårigheter.

Jag tror att jag har varit här i fyra år. Nu är jag anställd och arbetar mest med administration. Mina arbetstider är mellan ett och fyra, tre dagar i veckan och jag behöver inte längre stöd av Misa på jobbet.

Livet blir bättre och bättre! Jag älskar mitt jobb och jag har nytta av min starkaste sida, att kommunicera. Jag är så tacksam för den hjälp jag har fått för att komma tillbaka. Det är svårt när minnet inte fungerar. Förut blev jag ledsen och arg när jag glömde saker. Nu försöker jag skratta åt det, men det finns lite sorg bakom skrattet.

Jag önskar att alla fick samma hjälp som jag har fått. Särskilt när man kommer från ett annat land och inte behärskar svenskan så bra, så vet man inte vart man ska vända sig. Alla vill ju göra nytta. Ingen vill sitta hemma och äta antidepressiv medicin.